Under stor sorg och saknad så lämnade den lilla från sig sin Clio igår. Hon är nog gladare nu tror jag. Nu har hon ju fått köra till jobbet med den alldeles nya bilen som lyckligtvis också är en Clio. Om inte så får jag väl försöka fixa något piller mot depression. Nu tror jag inte det behövs. Hon brukar inte vara rädd för förändringar.
När vi lämnade från oss bilen, så satt det en kvinna där och väntade på att få provköra den för ev köp. Här går det undan minsann. Inga bilar ska finnas på lager inte. Hon fick nycklarna och vi gick in för att göra upp affären. Efter en kvart kommer hon lomande in. Varför då? Jo hon får inte igång bilen. Min tanke är givetvis. Har något hänt och var det så precis så att vi kom till Volvo. Låter ju otroligt. Men man vet inte. Clion kanske var sur på oss för att vi lämnade bort den.
Iallafall, jag tar nyckeln och går ut till bilen. Sätter mig och vrider om nyckeln. Och kan man tänka sig. När husse sätter sig vid ratten så går den igång direkt. Damen ifråga var van med startknapp så förmodligen drog hon inte nyckeln långt nog. Jag tror hon slutade när ljuset går igång. Ska en sådan person få köpa vår bil? Ja det bestämmer inte vi, det är ju Volvos bil nu. Iallafall så erbjöd jag henne att få köpa vinterdäcken om hon köpte bilen. Vi får väl se hur det blir med det.
Kvällen var nu så långt liden att vi struntade i att laga mat. Vi gick ut och köpte en pizza istället. På något sett ska man väl fira.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar