Jag har haft så mycket på gång så min blogg har fått stryka på foten en hel vecka. Skandal egentligen. Min avsikt var att jag skulle skriva varje dag, men man rår inte alltid på tiden och orken.
Förra torsdagen började med en trevlig fest i Gävle där Staffan hade en avskedsträff inför sin kommande avtalspension. Kul att jag var bjuden och roligt att jag fick träffa gamla kompisar som jag inte sett på länge. Förutom jobbarkompisar från Gävle så hade Torbjörn dykt upp från Stockholm. Det var trevligt, var säkert fem år sedan jag träffade honom.
Festen började på kontoret och fortsatte sedan på restaurang på stan. God mat och trevliga vänner. Bortåt sena kvällen så fick vi skjuts av Gittan som körde oss till nattlägret i deras stuga där vi satt och surrade fram till två på natten.
Vaknade på morgonen med svullet ben och ett underben som var alldeles rött som ett brännskada nästan. Vad har hänt ? Ingen aning. Det går väl över som allt annat gör enligt vad jag tror.
En tågresa hem för att packa och åka till Sörsjön så fort den lilla slutar sitt arbete. Det ska ju målas, sättas in innanfönster och klippas gräs minsann. Det blev inte så lång tid där för redan på söndagen fortsatte vi för att gratta mysiga Josefin som fyllt år. Hon flyttar till Västerås vid månadsskiftet för studier på högskolan. Jag erbjöd mig att följa med när hon åker ner några dagar tidigare, vilket uppskattades av henne så på söndag ska Josefin och jag bo på hotell och titta oss runt i staden. Det blir mysigt tycker jag.
Mitt ben hade inte blivit bättre så på måndag morgon ringde jag vårdcentralen för att få en tid. Det började bra. Jag fick komma inom några timmar. Träffade en läkare som inte kunde säga vad som hänt, så då började den stora "daldansen" Han skickade mig till akuten. Det var så länge sedan jag var på en sådan så jag måste ha förträngt hur det var.
Man väntar, träffar någon personal, man väntar, man väntar, träffar någon annan personal och sedan väntar man och hoppas att man inte är bortglömd. Hungrig är man iallafall. En hel dag och törs inte gå iväg och äta. Någon kan ju komma in och ropa upp mig, vilket aldrig händer. Efter tre sjuksköterskor och två läkare så vill dom skicka mig till röntgen. Ska bara kolla om dom har någon tid och sedan händer: ingenting, ingenting. Har jag slutat existera månne. Jag sätter mitt i en dörröppning så jag inte kan undvikas att synas. Efter några timmar så kommer senaste läkare förbi. Hallå där, hur går det med röntgen ? Jo dom har ingen tid dom ringer dig i morgon. Kul broder, ska det börja om med väntan nu ?
Ja nog ringer dom. Röntgen gick fort och visade inte på någon propp iallafall, så jag blir nerskickad till akuten för att vänta. Det gör jag i fyra timmar och ingen är intresserad av mig. Nu bestämmer jag mig. Jag skiter i att vänta längre. Dom får skaffa sina patienter på annat håll.
Övrig tid har gått åt till sådant jag inte hann med eftersom all tid spenderats på akuten. Jag har bokat hotellrum, varit på banken, har shoppat, har plockat här hemma, lagat mat m.m.
Dagens vers.
Jag gillar att gå ut och festa på krogen
men sitter lika gärna och surrar med vänner i skogen
det är roligt att om gamla vänner prata
och man behöver absolut inte tjata
vi har så mycket gemensamma minnen och vänner
efter ett långt arbetsliv så har vi många vi alla känner
synd att vi så långt ifrån varandra bor
det blir bökigare än vad man tror
att kunna träffas oftare än vad vi gör och vill
det är ju så att tiden vår den räcker inte till
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar