Allt förändras.

Igår var jag till Nyköping med Annelie för att titta på min farmors gamla vävstol, som hon eventuellt kunde ha. Hon var ute efter en mindre än den hon nu har. Vi hade väl lite problem med att få in den i bilen. Men Ford är tydligen precis som Clio någon typ av flyttbil.

Vi fick lite annat medskickat också. Min bror och svägerska som vävstolen stod hos hade en tavla på mormors gamla hus i Dalstugan också. Detta var ett paradis när jag var liten, så den ville jag ha. Nu kan man ju undra varför eftersom vi inte fått upp en enda tavla ännu. Men det blirnog snart.. Fick med lite annat smått också. Det kan bli så ibland.

På vägen tillbaka så åkte vi genom min uppväxtort Malmköping. Det var länge sedan jag bodde där. Flyttade när jag var 16 år, fast övriga i familjen bodde kvar så jag var ändå dit rätt ofta, men nu är det ett tag sedan.

Jag har börjat läsa en bok som heter Hundraåringen som försvann och den börjar med och handlar en hel del om Malmköping och trakterna omkring. Det är kul att läsa om sådant man känner igen.

Men nu måste jag erkänna!! Malmköping såg tråkigt ut. Nu åkte vi bara genomfartsleden men där hade det förändrats till det sämre. Såg inte alls inbjudande ut.

Jag undrar om det är för att jag har flyttat så mycket i mitt liv så ingenting känns hemma för mig. Det enda ställe som jag längtar till är faktiskt Österlen, övriga platser är ointressanta. Jag borde väl sakna Karlstad där jag trivdes så mycket när jag bodde där, men icke. Järna, Södertälje och Nykvarn har jag inte heller någon längtan att återse eller bo i.

Eftersom jag ändå tycker att det är kul att få kontakt med gamla kompisar från skola och uppväxt så borde ju mina bostadsorter också vara intressanta, men de kvittar.

Det är väl ändå en styrka att jag trivs där jag för närvarande är och inte alltid längtar någon annan stans. Det är väl lite överdrivet, men jag kan längta till sol och värme utomlands, men då är det just det jag saknar och ingen specifik plats

Vi hörs.