Det kan inte vara långt bort till jag får barnbidrag på nytt.
Jag skrev häromdagen om min tröga dator och vad jag skulle göra. Nu har jag lösningen. Efter att ha sprungit runt på olika ställen för att kolla på Ipad, som inte var det lättaste kan jag säga. Begriper man inte något om dessa fantastiska konstiga maskiner så kan det bli problem vilken storlek på skärm? Vilken mängd gb ska det vara och en massa andra frågor.
Svaret fick jag av Hannah, mitt barnbarn, så det var lättlöst.
Jag ville inte ha någon som betalas per månad utan vill ha den helt betald så jag vet vad slutsumman blir. Redan där försvann någon butik. De sålde bara på 24 månadersbetalning, och som sagt, det vill inte jag ha.
Hur slutade det då? Jo nu har jag en Ipad av senaste modell och jäklar vad snabb den är. Gamla datorn är nu rena rama tortyren att använda. Inte nog med det i fråga om att vara modern. Jag som har varit mot smarta telefoner har ju skaffat en Iphon redan tidigare. Visst är den bra, men jag är inte inne på den så väldigt ofta, så i ärlighetens namn hade en vanlig mobil räckt åt mig. Men å andra sidan så kommer jag åt mejl och de sociala medierna när jag vill och det är ju en fördel.
Min gamla Nokia som inte var något fel på har jag skänkt bort till en kompis som tappat sin telefon i sjön, så den kommer jag ju inte att använda mer.
Något annat som visar att jag är ung igen är att jag har min egen stil (om nu ungdomen har det numera?) jag var på rea på Intersport igår. Skulle kolla om de hade någon hyfsad vinterjacka till bra pris. Icke sa Nicke, det var rätt utsålt. Men vet ni vad jag kom hem med? Jo ett par shorts och en pälsmössa. Det kallar jag egen stil.
Återkommande till Ipaden. Den ska ju fungera också, och det vet jag att det klarar jag inte av. Jag kontaktade en tonåring och bad om hjälp men han hade inte tid denna vecka så jag skulle få vänta ett tag. Spelar roll? Nej, inte alls.
Men jag bor ju tillsammans med en tekniker, så hon fixade till den utan svordomar på 10 minuter.
Men jag läste något konstigt tidningen nu på morgonen. När jag var ung så var Carl-Gustav Lindstedt en av mina idoler. Han var en gudabenådad komiker och skådespelare tyckte jag. Nu stod det om hans son som fyllde år i dagarna. Hela 70 år. Konstigt egentligen, han var ju i närheten av mig tidigare. Hur har han blivit så gammal? Hjälp!!! Det är ju nästan jag också om jag tänker efter. Det är ju inte så hemskt långt dit.
Den sista meningen gjorde alltså att ungdomen bara försvann igen. Men ärligt talat. Själsligt känner jag mig som knappt 30 år, synd att inte kroppen är lika ung bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar