Berättelsen om hur 23 mil kan bli 69!!

Grunden är givetvis att man inte får vara alltför rädd för oväntade saker och besvär.

Vi håller på och betar av vårt fulltecknade schema och hade nu kommit fram till uppvaktningar i Karlstad och Hammarö. Att åka 23 mil för en eller i detta fall tre uppvaktningar är normalt en struntsak. Bara att packa in lite i bilen, tanka och köra iväg. Ca 3 timmar senare är man framme.

Torsdagen med dess frisläppning av frustande och ivriga studenter sker under en otroligt öppen himmel där regnet vräker ner. Vi är totalt dyngsura och vi står ändå under varsitt paraply. Stackars studenter säger jag. Pojkarna i nya kostymer och flickorna i fina sommarklänningar. Jag tror att ordet blöt inte räcker till, snarare ser de ut som om de badat i Sundstatjärn med kläderna på. Inte nog med det, examen ska ju avslutas på ett lastbilsflak och sjungande eller vrålande i detta hemska väder. Själv trodde jag inte att mina skor skulle torka på flera veckor.

Nåväl. Efter utsläppet så var vi lediga några timmar innan vi skulle åka hem till studenten och fira med trevligt umgänge och dessutom fira hans mor som gått ut samma dag som Silvia syster från högskolan. Det är ju en utbildnig som är inriktad på demenssjukdomar. ( Kanske behövligt på oss?)

Under tiden som vi väntade så fick det bli en liten utflykt till IKEA. Jag hade gjort en lite inköpslista som varken innehöll påsklämmor eller värmeljus. Det fick även bli en lunch där. Extrapris på köttbullar med IKEA-kort så det var nästan gratis att äta.

Vi åkte till hotellet för incheckning och 30 minuter ta det lugnt före trippen till Hammarö. När vi kom dit så bjöds det på vin och öl, så väldigt snabbt fick vi ta beslutet att lämna kvar bilen och ordna lift senare in till Karlstad. Det var inga proplem och vi gjorde upp med son och sonhustru att de skulle köra in bilen nästa dag. Vi skulle ringa när vi hade ätit frukost så skulle det lösa sig.

Jag ringde och sa att nu har vi frukosterat och efter samtalet så gick vi ut i solen och väntade. Det tog inte lång tid, vi kramas om och talar om hur trevligt det var föregående kväll, och lämnar sedan hotellet. Vi ska besöka den andra sonen med barn, en av hand döttrar har nyligen fyllt 22 år och ska givetvis ha en present. Det blir bara några timmar där sedan väntar vår tripp tillbaka till skogarna i Dalarna.

En snabbt besök på ICA- Maxi i Borlänge får det bli, vi måste ju ha något att äta.

NU börjar äventyret. När vi anländer till garaget och plockar ur bagaget och det som vi har handlat så frågar den lilla. Ska du inte plocka ur resväskorna också. Givetvis, de ska väl inte ligga i bilen över natten. Fortfarande glad i hågen öppnar jag bagaget för att plocka ur väskorna. Hallå!! Det ekar tomt, vi har inga väskor i bilen.  Vi börjar tänka, kan nästan öra i garaget tänkande ljud svämmar ut från väggarna.

Men i alla fridens dagar. Har vi glömt våra väskor i Karlstad. Ja visst har vi det. Vi satte oss ju i bilen efter att kramat om Roger och Karin och åkte bara. Med andra ord så står väl våra väskor ute på gården framför hotellet. Vi måste nu äta och samla krafter och jag ringer till hotellet, ja ringer är en överdrift. Jag försöker att ringa men får inget svar. 40-50 signaler går fram och sedan blir det upptagetton. Efter tre försök så börjar jag ringa sönerna för att få hjälp, men det lyckas inte. En av dem sitter med bilen full med flickor som ska spela fotboll och den andra sitter i ett möte.

Paniken börjar nästan sprida sig. Finns väskorna kvar eller är det någon som plockat med dem? Jag ringer mitt sista halmstrå, en gammal jobbarkompis och tillika den som skjutsade hem oss från gårdagens fest och ber om hjälp. För att spara tid om det lyckas så tankar vi upp bilen och börjar åka mot Karlstad. När vi närmas oss Ludvika ringer jag och kollar för där kommer sanningens minut. Endera vänder vi eller också fortsätter vi mot väskorna. Svaret blir att vi kan fortsätta. väskorna fick han efter mycket dividerande och de ligger nu i hans bil.

Det är alltså bara att fortsätta till Karlstad och Leif o Eva. Innan vi åker hem så ska jag bjuda den lilla på en hamburgare så vi överlever hungersdöden. Då kommer nästa överraskning. Var i himlens namn är mitt betalkort? Ja det får så att den lilla får istället bjuda mig.

Klockan ett är vi åter hemma i Falun och vad är det första jag ser på köksbordet? Jo, mitt Visakort. Vi kom på under färden att dessa resor på 23 mil enkelväg blev 69 mil under dagen och det är ju vad vi åker på våra resor till Österlen.

Vi hörs igen och då hoppas jag att glömskan har försvunnit till någon annan. Jag har alltid varit så stolt över att jag nästan aldrig glömmer vad jag ska göra, men det håller alltså inte längre.

Hej så länge.