Stress eller allmän klenhet?

Ja ibland kan man väl undra. Efter vårt midsommarfirande så har jag känt mig väldigt olustig i kroppen. Har inte orkat någonting, inte ens att äta och det är då inget som jag brukar ha svårt för.

Men var kommer stressen ifrån? Det är ju den lilla som stressar så enormt på jobbet, tur att vi gått ner på den riktiga nedräkningen nu. 361 dagar kvar till pensionen, och då är det inte arbetsdagar utan totalt.

Den enda stress som jag har utsatt mig för är väl att varje helg varit fulltecknad ett tag nu och några helger till. Nu är det väl inget som borde stressa upp mig egentligen. Vi ska vara barnvakt åt Sigge nu i helgen och sedan är det Lundell nästa helg med direkttransport efter konserten till Österlen.

Och vet ni vad? Sedan är det fem veckor SEMESTER som väntar, så skönt det ska bli och kanske speciellt för den lilla som då har sin sista långa sammanhängande semester efter ett långt arbetsliv.

Då är det väl nästan bekräftat då. Det är en allmän klenhet som är svaret.

I går så gick jag mellan säng och soffa, sov en stund i varje och så fortsatte det. Jag tänkte vänta till M-G kom hem så hon kunde skjutsa mig till akuten, men så tänkte jag att det får inte dras ut på detta. Läggs jag in så kan det påverka Lundell och semestern och det får inte ske. Alltså ringde jag efter en taxi för transport, för att gå var inte att tänka på, det hade jag aldrig orkat.

Efter undersökningar så bekräftades det som jag kände igen. Återigen så hade jag förmaksflimmer. På grund av att jag går på Waran med bra resultat vid alla provtagningar under året och att jag inte hade vare sig ätit eller druckit under dagen, så tog läkaren beslutet att trots allt konvertera mig. Ström i hjärtat och med lite tur så får jag tillbaka rätt rytm på hjärtslagen igen. Det hade varit värre om jag skulle stoppa fingrarna i en stickkontakt. Nej, detta är enkelt. Du kommer att bli trött säger narkosläkaren och jag tror honom. Kan det ha tagit tre sekunder tro? Ja inte mer och när jag vaknade efter några minuter så var det klart.

Nu var det bara att vakna helt så narkosen gick ur kroppen, ta ett nytt EKG samt träffa en läkare som kunde ge mig välsignelsen att lämna sjukhuset.

Allt gick bra. Den enda som det var synd om var den lilla. Hon hämtade mig och det var flera timmar efter hennes normala sovtid. Vi var hemma vid 23.30 och då skulle jag äta, nu hade aptiten återvänt till denna vackra och slanka kropp.

När jag tog av mig tröjan så märkte jag att det satt kvar fästen till EKG mätningen på kroppen. Jag tror inte att det var något att behålla, så de tog jag bort före sänggående men efter fotografering av familjens hovfotograf.

Ha en trevlig fortsatt dag med förhoppning att solen må skina över er alla.